Länge har jag funderat på om jag ska engagera mig politiskt, men har ännu inte fattat något beslut. Ett engagemang är lätt att prata om men är jag verkligen villig att låta mig dömas som människa utifrån mitt val av politisk tillhörighet. Det blir så lätt fel, människor tror automatiskt att man är en borgerlig pengahungrande galning, men så är det inte alls.
Jag tror på individens förmåga att själv ta ansvar för sitt liv, jag tror på människans förmåga att veta vad som är bäst för en själv. Jag tror också på att vi ska hjälpa de som är sämst lottade och de som faktiskt inte själva kan fatta ett beslut. Jag tror på att hjälpa min nästa, men de måste få ett val. Vi kan inte hjälpa människor som inte vill ha hjälp, vi kan inte tvinga människor att leva efter det vi anser vara normala förhållanden om de inte vill. Alla har rätt att leva sitt liv, men det ska vara ett värdigt liv under värdiga förhållanden.
Alla människor har rätt till en bostad, ett tryggt hem, mat på bordet varje dag, lika vård och ett arbete. Jag tror faktiskt att de flesta människor håller med, frågan är bara hur vi når fram till det målet, det är där går åsikterna isär. Det är alltid lätt att skylla ifrån sig, påstå att om vi hade haft makten hade det sett annorlunda ut. Det är också lätt att skylla på de som sitter vid makten för att vi inte uppnår målen. Men om vi har fria rättvisa val, som vi faktiskt har i Sverige, så får vi kanske börja skylla på grannen istället för att han eller hon röstat "fel".
Att kämpa för det man tror på kan vara ärorikt men kan också föraktas. För att dra det till ytterligheter, om du i den stora massans ögon kämpar på rätt sida blir du kallad frihetskämpe annars blir du kallad terrorist: Detta har vi sett många gånger om och om i världen, ena stunden när någon kämpat mot en regim tillsammans med USA har de kallats frihetskämpar när de sedan kämpar mot USAs inflytande men fortfarande för sina fri- och rättigheter att styra sitt land kallas de terrorister.
Så om jag väljer att engagera mig politiskt så kommer jag alltid i vissa ögon vara en dålig människor som bara ser till mitt eget bästa och andra kanske förstår att jag gör det jag tror på. För att nämna ett exempel som fått mycket uppmärksamhet den sista tiden, den nya sjukförsäkringen. Jag håller med alla kritiker den är fullständigt galen, den slår fel, den driver människor till självmord. Men tänk er för när ni så hatiskt kritiserar beslutsfattarna, tror ni verkligen att detta var deras syfte med de nya reglerna? Jag kanske är naiv, men jag tror inte att någon människa ville att sjuka människor ska tvingas till fattigdom, hemlöshet och kanske till och med ta sitt liv. Jag tror att man skapade något som verkligen såg bra ut på papper men som hade liten förankring i verkligheten. Å det är just det som är problemet med dagens politik. De flesta politiker, oavsett vilken politisk tillhörighet de har, befinner sig alldeles för långt från verkligheten. Hur ska du kunna förstå en ensamstående förälder med knappt 20000 kr före skatt i lön när du själv tjänar betydligt mer. NU pratar jag inte om kommunalpolitiker och andra fritidspolitiker, som gör ett enormt bra jobb, utan om de verkliga beslutsfattarna.
Människan verkar vara skapt på det viset att var och en kämpar för det de vinner på. Många kan lyfta på ett ögonbryn, skriva på en protestlista eller kommentera hur hemsk den nya sjukförsäkringen är. Men om de inte själva sitter i en sits där de snart blir utförsäkrade eller kanske redan blivit det så kämpar de inte nämnvärt för att försöka få till en förändring. Av någon anledning så är det svårt att lyssna på de som verkligen far illa av systemet eftersom de kämpar för sig själva. Det blir lätt att man får en känsla av att de tycker synd om sig själva just för att de drabbats. Vi har svårt för att vara medmänniskor, svårt för att kämpa för saker som inte berör oss personligen, saker som vi inte själva varit utsatta för. På något vis när man själv är utsatt blir kampen en egoistisk kamp istället för en kamp för rättvisa för alla. Detta gäller inte bara sjukförsäkringen utan alla aspekter av vårt liv.
Det är nog något alldeles naturligt att de som har mycket pengar vill betala mindre i skatt och kanske lite mer om de blir sjuka, medan de som inte har så mycket vill ha ett samhälle som jämnar ut skillnaderna mellan dem och de som har mycket. Själv så tjänar jag inte särskilt mycket, jag vill ha ett bra rättvist socialt skyddsnät men jag vill också att alla ska göra rätt för sig. Jag begär att människor som kan ska ta ansvar för sitt liv och inte bara skylla på omständigheter (vilket faktiskt förekommer) men också ges en möjlighet att utvecklas till den bästa människa de kan bli.
Å i min utopi så äter vi alla ekologisk mat, är klimatsmarta, köper inte kläder som barn eller andra fått tillverka för slavlöner. Inte heller finns det någon som är elak eller funderar på att skjuta så många som möjligt på en tidningsredaktion för att de "hånat" ens profet. Inga krig förekommer, ingen blir könsstympad, ingen religion förtrycker människor, alla har rätt till att uttrycka sin åsikt och alla val är fria och hemliga. Naturligtvis är alla lyckliga. Men inte ens jag är så naiv att jag tror på den, för det kommer alltid finnas människor som är giriga och ser till sig själva först och främst, frågan är om vi egentligen är annorlunda???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar