Mitt sämre jag

Det är inte ofta jag blir arg, så där riktigt heligt förbannad, men det händer. Ibland så kan vissa saker eller människor gå mig på nerverna. Jag blir totalt galen och kan sen inte släppa det på flera dagar. Försöker intala mig att det inte är värt att lägga energi på men tyvärr så vill inte riktigt min hjärna alltid samarbeta.

Häromdagen var jag ute med Olga O Wille. Olga gick lös men fot och nosade vid en mur med mig utanför sig. Hon gick på min vänstra sida och Wille hade koppel på sig och gick på min högra sida, eftersom det är mitt i stan mitt på dagen kan han inte vara lös, för allt och alla är av intresse. En bit längre bort kom en tant i päls, gissade att Wille skulle tro det var en stor hund eller något så jag kortade kopplet, hade koll på Olga. Tanten kom närmare då gör Wille ett jämfota hopp mot henne men hon var fortfarande mer än fem meter ifrån oss och han hade inte en chans att komma nära henne. Då börjar hon gnata om att jag ska koppla hunden.

Jag hade redan inom mig irriterat mig på hela hennes uppenbarelse i päls, man klär sig inte i lik. Att hon började gnälla gjorde ju inte precis saken bättre. Olga som var lös hade inte ens tittat på henne, och hon har mage att gnälla. Visserligen kanske Wille skrämde henne men han var många meter från henne och hade koppel på sig. Jag tänkte först inte ens säga något men när hon en gång till med snorkig uppsyn sa Koppla  hunden med gnällig översittarstämma såg jag rött.

Jag;  Det syns att du i alla fall inte är djurvän så du borde vara tyst med sina åsikter om huruvida jag ska koppla hunden eller inte.

Hon;  Vad menar du med det? (kan höra henne som en parodi från 1800-talet då "en vanlig människa" vågar motsäga sig en av "det finare folket")

Jag; Eftersom du bär lik så saknar jag respekt för dig och dina åsikter och kommer inte lyssna överhuvudtaget på vad du anser om att min hund går lös. En människa som bär päls borde sitta i bur som jag antar att du anser att vi bör göra med alla djur, helst ska de väl bara finnas för att du ska ha något att ta på dig.

Hon; Det är faktiskt en mycket fin gammal päls.

Jag; Jaha har du inte råd med en ny eller? Min hund kommer du i alla fall aldrig få göra päls av och mig veterligen har vi ingen lag om koppel här i stan och så länge min hund kan bete sig så får hon gå lös. Om du har problem med det så gnäll till någon som bryr sig. Kanske bland din gelikar som bär lik och sippar te som människor som sliter för slavlöner tillverkat för att sådana som du ska få dricka det i fina salonger med lik på väggarna.

Hon sa nog något mer men jag gick därifrån. Egentligen skäms jag lite för jag betedde mig illa, jag hade snällt kunnat gå vidare och bara struntat i henne, men något hos henne tog fram mitt sämre jag. Tycker inte alls om att vara elak mot andra människor och jag vet ju inte alls om hon är snobbig och dryg, men det var pälsen tror jag, kunde se de stackars djuren som fått lida för att hon skulle vara varm. Å faktum är ju att Olga som gick lös  inte ens tittade på henne, så hon hade inget att gnälla om.

Å faktum är att hon fortfarande irriterar mig och om det gör mig till en sämre människa så får jag väl väga upp det och vara snäll mot någon annan eller nåt.