Handling säger mer än ord

Detta skulle egentligen handla om självmordsbombaren i Stockholm men mina tankar for iväg till helt andra delar av världen.


Tänk om jag någon gång kunde var tillfreds, nöjd, belåten bara vara i stunden och njuta av det jag har och är. Jag är tacksam för mycket i mitt liv och vet att jag har det bra ändå så söker jag ständigt efter något bättre, gissar att många kan känna igen sig i detta, det gör oss faktiskt inte till sämre människor utan bara just det människor.

Vi matas ständigt med information i media om hur ett lite renare hem, vitare leende, mindre rynkor, slankare figur och för att inte nämna alla prylar vi borde ha, då men bara då blir vi lite lyckligare. Men frågan är blir vi verkligen det? Är det verkligen för att jag "matas" med denna information som jag tror det eller är det något grundläggande hos mig eller dig som gör att vi inte är nöjda.

Om jag får en komplimang om att jag varit duktig, är bra på något eller t.o.m att jag är söt så förminskar jag komplimangen och gör den till något som nästan inte existerar. Däremot kan en enda liten kommentar om sneda tänder eller annan kritik om min person eller utseende etsa sig fast och bli till något jätte stort. Fastän det egentligen är något som inte har någon eller mycket liten betydelse. Alla har vi våra bra och mindre bra sidor, alla är vi duktiga på något fastän vi kanske inte är så villiga att erkänna det. Varför är det så att det är fult att vara nöjd?

Är det jag själv som ställer kraven eller är det de som finns runtomkring mig? Tror jag verkligen att de skulle tycka mindre om mig om jag inte alltid var helt fantastisk? Egentligen kan jag ju inte tro det eftersom jag inte tycker att jag är så himla fantastisk, men vem är det förutom jag som begär det. De kanske tycker att jag är bra precis som jag är, men är det viktiga vad de tycker? Är det inte så att känslan ska komma från mig själv, att jag ska tycka att jag är bra, lagom eller kanske alldeles lysande. Att det inte spelar någon roll vad någon annan tycker vare sig bra eller dåligt så länge jag är nöjd. Så länge jag trivs med mig och den person jag väljer att vara så kan kvitta vad andra tycker, eller?

Jag är bra på att ha överseende med andra människors fel och brister, det är en sak som jag faktiskt är bra på tro det eller ej. Däremot när det gäller mig själv är kraven större, ett ständigt sökande efter ett nytt bättre klokare jag, istället för att acceptera att jag inte är bäst på allt. Jag är kanske till och med riktigt dålig på vissa saker, men riktigt duktig på andra. 

 Jag brukar inte ge nyårslöften och ska inte heller göra det i år, däremot ska jag lova mig själv att bli lite snällare. Inte mot dig eller någon annan, men mot mig själv. Jag ska förlåta mig själv för de misstag jag gör och gå vidare, inte älta dem i all oändlighet. Jag ska göra det bästa jag kan med det jag har och om det inte är bra nog (eller bäst) så har jag i alla fall gjort mitt bästa. Att acceptera att jag felar och att jag inte alltid kan bli bättre utan är bra precis som jag är den svåraste men också den bästa presenten jag kan ge mig själv.


Bara att erkänna detta för mig själv är svårt, men det är tid att växa upp, bli vuxen och acceptera att det förflutna kan jag inte ändra på, det som kommer kan jag inte förutspå men det som är här och nu kan jag rå på. Jag brukar säga att handling säger mer än ord och att alla människor är lika mycket värda, så därför ska jag  nu vara lika snäll och förlåtande mot mig själv som jag är mot andra, så det så.




.