Bekännelser

Söndag härliga söndag. Jag har inte gjort något vettigt överhuvudtaget idag och funderar verkligen på att inte gör det heller. Klockan är över fem på eftermiddagen och jag sitter i pyjamas än, gud så underbart.

Jag har lärt mig, eller börjar i alla fall lära mig att njuta av att göra ingenting. Måste erkänna att det faktiskt inte så hemskt som jag trodde. Jag dör inte av att slappna av en dag och bara njuta av att vara här och nu. Vara ensam med mina tankar och lyssna på bra musik. Det är riktigt skönt faktiskt när man är vän med sig själv och börjar kunna leva i harmoni med sig själv och andra. Eller ja jag är i harmoni idag i alla fall, men det är inte värt att försöka fly från mig själv de andra dagarna heller, för faktum är ju att den jag ALLTID måste leva med är mig själv.

Så lika bra att börja acceptera sig själv och förlåta sig själv. Inse att ingen är perfekt och kan jag förlåta andra för deras brister så borde jag kunna förlåta mig själv. Jag måste lära mig att inte ställa högre krav på mig själv än jag ställer på andra. Jag är lika mycket värd som alla andra vilket betyder att jag inte heller kan ha högre krav på mig själv än på någon annan.

Jag är människa, jag gör fel precis som alla andra. Jag sårar andra människor, sällan med vilje men det händer ändå. Jag gör felaktiga val, men får lära mig att leva med dem och göra det bästa av dem, vilket är att lära sig av dem. Inte ständigt vända sig om och älta det förflutna utan se det för vad det är, tid som har varit. Jag har gjort mycket som var fel men också mycket som var rätt. Det enda jag kan göra med det förflutna är att inte göra om det.

Jag kan drömma om framtiden och vad den håller i sin famn. Men för att nå dit och göra den till det jag vill, måste jag leva här och nu. Jag måste idag skapa och ta vara på möjligheterna som gör att jag kan få den framtid jag vill han. Jag måste göra det bästa av varje dag, för ingen vet vad som händer i morgon eller nästa timma.

Jag måste bli bättre på att tala om för de människor som betyder något för mig att jag älskar dem. Jag måste bli bättre på att ta emot deras vänskap och kärlek. Det är så lätt att sluta sig inom sig själv, av rädsla för att om jag tar emot vänskapen och kärleken så kommer de försvinna och såra mig. Men om jag aldrig låter dem älska mig så kan jag heller aldrig få uppleva känslan av att vara älskad. Jag måste acceptera att de faktiskt älskar mig precis som jag är. Att de flesta av dem kommer finnas kvar, och de som försvinner, dem har jag haft en bra tid med just här och nu. Oavsett så har de gett mig gåvor i form av minnen och erfarenheter.

Jag måste helt enkelt lära mig att koppla samman hjärtat med allt det som hjärnan redan vet, att jag är lika fantastisk som alla andra!!