Jag är ute o svävar i det blå, känner mig så lycklig. Samtidigt är jag livrädd!!
Just nu känns det som verkligheten knackar på dörren, vill bara springa och gömma mig. Göra som jag alltid gör, för att skydda mig själv. Kan det verkligen vara sant allt, är det ingen illusion? Jag vill inte gömma mig, vill inte förstöra något som egentligen inte ens börjat.Samtidigt är det så enkelt, då vet jag ju att jag inte kommer såras. . .
Feg är jag, det erkänner jag villigt. Detta är inte likt mig, hela min värld är upp och ner, ett underbart kaos. Borde stanna kvar i det, leva och bara njuta av stunden, ingen vet hur länge den varar. Ändå är det så svårt att släppa kontrollen.
Jag känner själv att jag börjar dra mig in i mitt skal, vet inte varför, inget har förändrats. Bara rädslan som börjar komma ikapp mig. Ber en bön till mig själv att inte förstöra detta. Jag förtjänar att vara lika lycklig som alla andra, jag vet det, frågan är bara om jag vågar släppa taget om kontrollen och realismen.
Romantiskt "lalla" är inte min melodi riktigt, ändå är jag en leende fåne som inte vet var jag har huvudet och fötterna. Jag känner inte igen den här konstiga varelsen jag blivit till bara över en natt, inget fel på den men en aning förvirrad och ser rätt lustig ut med sitt fånflin. Den varelsen skrämmer mig mer än något annat, och den varelsen är jag........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar